Jag har läst två av Carin Gerhardsens böcker i Hammarbyserien förut, Vyssan lull förra året och Gideons ring nu i vintras – med andra ord är jag mitt uppe i ännu en deckarserie som jag läser i fel ordning så det smäller om det. Men resterande böcker tänkte jag då ta i ordning nu, alltså med start på ruta ett och Pepparkakshuset. Jag har verkligen tyckt om de övriga böckerna om Conny Sjöberg och hans kollegor, så det var en glad överraskning när jag upptäckte att hela serien finns tillgänglig i min läsapp.
((Vad skulle jag göra utan den, förresten? En stor majoritet av böckerna jag läst i år är via appen. Skulle jag ha köpt dem hade jag både ruinerat mig och fått hyra ett särskilt förråd. Nyare, inbundna böcker är både svindyra, stora och tunga.))
Även här tänker jag låna en baksidestext – jag ser för mig hur jag skulle försöka skriva någon sorts introduktion här som skulle hålla på i flera stycken. Så:
”En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. Mannen sätter sig tillrätta på tunnelbanan. Han undrar om det syns utanpå att han är lycklig. Om det stör? Tåget bromsar in och han kliver av. För upptagen med sina tankar för att se att en dyster figur följer efter honom.
På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att backa undan för något.”
Ja, på den vägen är det.
Även denna roman handlar mycket om bagaget vi bär med oss, om inbillad karma och om kanske lite väl hysteriska överjag som har väldigt tydligt och klart för sig vad som är rätt och fel, men som utesluter sig själva från det där patostänket. Det är en väldigt stark roman på sina ställen – som jag skrev häromdagen fick jag till och med mardrömmar av ett särskilt stycke.
Jag gillar polisgänget väldigt mycket. Conny Sjöberg kanske är lite väl bra hela tiden, han är knivskarp och ser allt som ingen annan ser, han är bra på tennis, är en bra pappa och bråkar bara liiiite grann med sin perfekta fru. Men jag köper det. Alla poliser kan inte vara frånskilda, bittra, alkoholiserade gubbar vars barn inte talar med dem. Parallellhistorien med den unga Petra i huvudrollen är väldigt bra – jag hade gärna haft med mer om den i romanen.
I sammanfattning så gillar jag detta riktigt, riktigt mycket. Det är på sätt och vis väldigt tydligt redan tidigt vem mördaren är – villospår läggs ut men det är också lite väl uppenbara – men det gör inte så mycket. I en riktigt välskriven bok kan man veta precis vem mördaren är redan från sida ett utan att det blir ointressant eller mindre spännande. Och detta är en riktigt välskriven bok.
Stories from the city, stories from the sea 