DÅ: Han hänger med halvkriminella kompisar, stämplas som mindre vetande i skolan och blir nertryckt hemma av sin smarta storasyster. Den enda han kan vara sig själv med är Rebecka, som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. En dag händer det ofattbara och hela tillvaron kastas omkull. Efter det stänger han dörren om sig själv och kastar knivar i väggen medan tiden passerar.
Nu håller allt som hans liv är uppbyggt kring återigen på att rämna. Kanske måste han göra upp med det gamla för att en dag kunna leva fullt ut?”
Där är grundhistorien. Och det som gör boken så obehagfull är just detta med Jonas oförmåga, om man kan sammanfatta det så. Han är socialt osäker, han är fumlig och klumpig, han säger fel saker, han har svårt för sig, han är deprimerad och apatisk… man blir lite galen på honom. Och det ska sägas – det är väldigt konstigt att han har lyckats bygga upp en firma och ha flera anställda, med tanke på hur han porträtteras. Men så får det vara.
Berättelsen pendlar mellan nutid och dåtid och det är ju ett ganska bra drag – men vägen däremellan känns liksom inte helt tydlig. Lika lite som jag förstår hur han lyckts bygga upp ett eget företag förstår jag hur han blivit tillsammans med den dominanta Beata som verkar vara way out of Jonas league. Det är rätt mycket som jag känner att jag inte riktigt får ordning på, och jag lade ner boken med en vag känsla av otillfredsställelse. Kanske väntade jag mig något annat? Jag vet inte.
Men jag tycker att detta är en läsvärd roman, för det är alltid viktigt och intressant att tänka på och fundera runt bagaget som vi alla bär med oss. Denna boken handlar väldigt mycket om just det.
Stories from the city, stories from the sea 