Oooh! Äntligen har jag läst min första Hjorth / Rosenfeldt-deckare! Eftersom jag är lite kär i Hans Rosenfeldt kändes det ju rätt lämpligt att göra det.
Och ja, det är jag glad för. Preecis som jag misstänkte var den mycket, mycket bra.
Jag ska inte brodera ut texten särskilt mycket – men ja – detta är en deckare som har allt det där vanliga – mord, poliser, intriger, saker ur det förflutna – men även en ovanlig sak. Nämligen den före detta polispsykologen Sebastian Bergman (som är recovering sexmissbrukare, för övrigt) – som börjar arbeta med det aktuella fallet trots att han egentligen bara är i stan för att reda upp dödsboet efter sin mor.
Min husgud Johanna Lindbäck (ja, jag vet, ni kommer att börja undra snart) skrev: ”Humor, driv, intressanta spänningar mellan huvudpersonerna, trovärdig historia, inte en kursiv mördare och inte ett flåsigt slut där hälften av trådarna lämnas oredovisade.” – och jag är ytterst villig att hålla med om alltihop.
Svinbra debut och jag kommer att fortsätta att ta mig igenom böckerna. Sebastian Bergman har något visst, alltså.
Stories from the city, stories from the sea 