Hej Dolly. Vilken resa du tog mig med på!
Jag läste Hey Dolly på en dryg timme. Dessutom på en telefon då plattan låg på laddning i ett hotellrum i Hufvudstaden.
Vilken fart.
Dolly är i tjugoårsåldern, rastlös, hyperaktiv, odräglig och skitsmart. I hennes närhet finns två syskon som hon inte förstår sig på, bäste vännen och grannen Marvin som är tio år äldre, en pojkvän, en gynekolog som är en väldigt stor del av Dollys liv kan man tycka och så några mer eller mindre tokiga vänner.
Ja. Och en fiktiv rockstjärna också, som dyker upp lite varstans när Dolly får ångest och känner sig instängd.
Det är väldigt svårt att försöka skriva någon sorts recension om Hey Dolly och jag misstänker att det är bäst att jag inte ens försöker börja med det för då blir vi sittande här hela dagen, men alltså – det är så oförutsägbart och bubbligt och irriterande och kliande att det är en fröjd åt det. Vad boken handlar om? Tja. Jag skulle säga att det är någon sorts sammanställning av allt som pågår i det där glappet mellan tonåring och vuxen. Som vissa av oss upplever betydligt senare än just runt tjugo, skulle jag tro.
Det är egentligen tur att boken är så kort, för jag hade inte orkat med så mycket mer Dolly – men det menar jag på att ganska positivt sätt. Hon är så jäkla mycket – men det är väldigt skickligt av Svensson att skapa en huvudperson som är just så mycket på såpass få sidor.
Detta är Amanda Svenssons debutroman – hon var bara 21 år när den kom ut. Respect liksom. Skitbra.
Stories from the city, stories from the sea 