Jag tror till ganska stor del på teorin om att man inte blir lyckligare än man gör sig. Naturligtvis inom rimliga gränser. Och det kan vara så enkla saker som man bestämmer sig för också.
Jag ska ta ett banalt exempel: De senaste två veckorna sisådär har jag börjat läsa två böcker som ”alla” älskar och är lyriska över, nämligen Boktjuven av Markus Zusak, och Stolthet och fördom av Jane Austen. Den sistnämnda har jag försökt läsa av och till i sjutton-arton år.
Och fy, vad tråkigt det är att sätta eller lägga sig och läsa när man egentligen inte vill.
Och så inser jag hur oerhört korkat det är. Varför ska jag plåga mig själv med att läsa böcker jag inte gillar? Bara för att man ”ska” ha läst dem? Idioti, rent ut sagt. Det var en sak när jag pluggade. Det är en sak om man läser dem inför en bokcirkel eller om man fått ett recensionsex. Men detta var ju mest någon sorts borde-tanke.
Så – jag sopade bort dem. Utan större väsen. Två tryck på skärmen – väck.
Och känns det bättre nu? Men JA. Jag behöver aldrig mer tänka på dem om jag inte vill. Tjo!
PS: En av mina idoler, Johanna Lindbäck på Bokhora, tyckte inte heller om Boktjuven. Så det ÄR inte bara jag 😉
Stories from the city, stories from the sea 