Nä, jag gillar inte det här med att Maria Wern-böckerna blir färre och färre i TBR-hyllan – för det innebär ju att jag snart läst mig igenom dem! Galenskaper alltså, jag började ju rätt nyss. Men de är snabblästa. Och bra. Jag skrev häromdagen att Alla kan se dig nog är min favorit hittills, men jag tror att Pojke försvunnen tangerar förstaplatsen nu.
För en gångs skull tänker jag låna baksidestexten, för hur jag än formulerar mig får jag inte till det utan att det ska låta plagierat – så varsågod, jag klipper och klistrar helt lagligt istället 😉
”Charlotta Nilsson, Andreas och Amandas mamma, känner en ständig oro för sina barn, hon söker ofta läkare för deras skull, och symptomen är många. Nioårige Andreas har oförklarliga blåmärken och feber, Amanda andas inte som hon ska. Är Charlottas oro befogad eller handlar det om en sjuk hjärnas rop på hjälp? Är det rent av så att hon gör sina barn sjuka?
Kriminalinspektör Maria Wern arbetar under sommaren på Gotland för att få lugn och distans efter skilsmässan. Strax före midsommar får polisen in en anmälan om en nioårig pojke som försvunnit från en fest i Herrviks fiskeläge. Man söker efter honom bland grottorna i berget ovanför Östergarnsskola. Där gör kriminalinspektör Maria Wern en upptäckt. Två namn med ett hjärta omkring. Gammal kärlek rostar aldrig, eller är det precis det den gör?”
Låter det spännande? Ja, det gör det – men vänta bara, för det finns flera intriger till som också är döspännande. Åh, vad jag gillar Anna Jansson. Ser fram emot att läsa hennes roman ur annan genre, Ödesgudinnan på Salong D’Amour, snarast möjligt också.
Stories from the city, stories from the sea 