2015: 84 – Jag, en av David Levithan

 

Det allra mest speciella med En är att hen vaknar i någon annans kropp varje dag. Aldrig samma två gånger. Alltid någon i ungefär samma ålder. Hen får begränsad tillgång till minnen, erfarenheter och sammanhang för att kunna hänga med i vardagslivet på ett mer eller mindre smidigt sätt, men går och lägger sig varje kväll och vaknar på något helt annat ställe. 

 

Det gäller ju även att inte ställa till det för mig för personen vars kropp En använder sig av. Helst inte bli underkänd på något prov, eller försöka sig på sporter som En inte behärskar. 

 

Lånekroppen som är först ut heter Justin – en stökig, brötig kille som En inte tycker det minsta om. Men hen tycker i gengäld väldigt mycket om Justins flickvän, Rhiannon. Ja, lite väl mycket. Han blir vansinnigt kär i henne. Men hur kan det rimligtvis fungera? Hen finns ju i en annan kropp och skepnad från dag till dag… 

 

Språket är förstås vackert och historian väl sammanvävd, men precis som någon recensent skrev så blir det helt enkelt lite för mycket. Jag är ju en av dem som inte ser tjusningen i Tidsresenärens hustru – jag tyckte att den var oerhört tjatig – och det finns somliga paralleller här som jag bara inte riktigt orkar med. 

 

Men visst, det är Levithan, och det är en relativt lättläst ungdomsroman hur det än är – inte alls bortslösad tid men inte lika bra som mycket annat som han skrivit. 

 

Väldigt intressant i genusdiskussionen, first and foremost.