Nå – det är egentligen sommarlov på Smakebitarna, men nu hade jag glömt det och förberedde inlägget, så det kommer ändå. Kan knappast göra ont, eller hur? 😉 Jag tycker så innerligt mycket om denna boken. Började igår kväll och har svårt att slita mig – föga överraskande då jag verkligen gillar allt annat von Zweigbergk gör, så varför inte skönlitteratur också? 🙂
”Vad hoppas hon ska hända när hon nu träffar sin familj på skolgården?
Lena inser att hon hoppas på något, att det är därför det är så viktigt för henne att gå dit. Att familjekretsen ska sluta sig kring henne som en skyddande ring. Att de med sin trygga, ursprungliga uppenbarelse ska jaga det främmande onda på flykten.
Men hon står på skolgården och har aldrig känt sig mer ensam. För när hon möter Astrids hastiga, nervösa blick, kram och korthuggna ”hej”, Sandras vänliga men lite nonchalanta blinkning samtidigt som hon ger Lena en oengagerad kram, inser Lena att hon aldrig varit längre ifrån sina systrar. De är kvar i de bekymmerslösa gesternas rike, dit hon aldrig mer kommer att få tillträde. Hon är på väg mot ett gränsland där allt är överdrivet stort och ödesdigert.
Och hon var inte beredd på Michael.
Hon visste inte att han skulle komma. När hon ser honom komma in på skolgården, tänker hon först att hon ska vända på klacken och gå därifrån. Hon ser frågande på Kerstin som gör en sorts urskuldande min. Lena förstår att Kerstin har vetat men inte sagt något. Antagligen för att Lena inte skulle oroa sig, men det här känns ju inte som ett snällare alternativ.
Efter att ha kramat om Viktor och hälsat på Astrid, ser sig Michael omkring, lite förvirrad och generad, och han har inte förändrats mycket. Han har kostym på sig, en beige ledig sådan, och det är annorlunda förstås. Håret är mer kortklippt än förut. Några gråa stänk vid tinningarna.”
Ur Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk, Norstedts: 2014
Stories from the city, stories from the sea 