Ann Rosman är en helt ny bekantskap för mig – vilket egentligen är ganska konstigt, då hon varit i ropet i många år och dessutom skriver om västkusten, vilket brukar betyda att man åtminstone ser en del skrivet om böckerna här i hooden. Men jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att jag hört talas om henne alls förrän för en dryg månad sedan.
Men – bättre sent än aldrig!
Okej. Om jag säger deckarroman med småtrötta kvinnor i yngre medelåldern som utspelar sig på västkusten med parallella historier från olika tidsåldrar säger du… Camilla Läckberg, eller hur? Ja – visst finns det vissa likheter. Men jag tycker inte att det är negativt – som bekant tycker jag ju faktiskt att Läckberg är helt okej underhållning även om det kanske inte är världens mest högkvalitativa litteratur dåva.
Men Rosmans språk är väldigt mycket bättre. Och jag tycker att historien har ett mer naturligt driv, om man kan säga så – särskilt för att vara första boken i en serie.
En kort resumé – det är snart dags för fyren Pater Noster på Hamneskär att återinvigas, samtidigt som en spa- och konferensanläggning ska göra detsamma. Man är i full gång med att rusta upp de gamla fyrmästarbostäderna när ett par polska byggnadsarbetare gör ett makabert fynd – en manskropp finns inmurad i en vägg. Men vem är han? Det finns nästan ingenting att gå på, förutom förteckningar över försvunna människor, en vigselring och några gamla kyrkoböcker – men vem sjutton kan det vara?
Huvudpersonen är Karin Adler, som jobbar på krim i Göteborg. Jag hoppas att hon kommer att fortsätta att vara protagonist i serien, för jag gillar henne och jag kommer att fortsätta med serien i lagom takt. Riktigt trevligt. Dessutom är förhållandet till kollegorna – främst Folke – uppfriskande på sitt eget sätt 😉
Stories from the city, stories from the sea 