Jajamensan, mera Johanna Lindbäck var det här. Som vanligt när jag fastnar för något försöker jag få i mig så mycket som möjligt av den författaren, och ibland följer de tätt inpå varann.
Här träffat vi John, som just börjat nian. Alla kompisarna pratar om hur roligt de haft på sommarlovet, men för John är det tvärtom. Det är konstant bråk och strul hemma, och till råga på allt har bästisen Lukas blivit tillsammans med Johns granne och själsfrände Saga. Bara sådär.
Föräldrarna beslutar sig till slut för att separera ett tag – och John vet inte hur han ska göra för att hålla upp fasaden och fortsätta. Dessutom är pappa Henrik gympalärare och fotbollstränare – så alla känner honom och alla VET. Och John är rasande förbannad på sin pappa och vill egentligen inte träffa honom – men han vill ju inte ge upp fotbollen. Eller?
Ett stort tema i boken är ensamhet. John är en fruktansvärt ensam och vilsen kille – men stödet kommer från en källa som han inte anat.
Kanonbra. Stilsäker och med ett realistiskt och trovärdigt språk för samtida tonåringar – tror jag i alla fall, det var ju ett tag sedan sist 😉
Någon skrev i en recension att man önskar lite att de här böckerna kommit ut när man själv var i högstadieåldern och det kan jag hålla med om. Även om jag inte kan identifiera mig med Johns situation överhuvudtaget så är alla sådana här böcker som drar lite åt bildungsromanhållet nyttiga för ungdomar. Det gör ju heller ingenting att de ofta är relativt korta och förhållandevis lättlästa. Det är sällan man hittar tegelstenar med högtravande språk på Hcg-hyllan, tänker jag.
Det kommer för övrigt mer Lindbäck. Oroa eder icke.
Stories from the city, stories from the sea 