Joanna är arton år, har grav ADHD och en dysfunktionell familj. Hennes pappa är svårt deprimerad och sitter bara hemma i soffan. Mamman är misslyckad författare och sitter bara hemma vid köksbordet. Hon vägrar ta ett vanligt jobb – vilket betyder att snart kommer inte familjen att ha råd att hämta ut Joannas medicin – som är livsviktig för henne. Hon beskriver själv det som pågår i hennes huvud som ”ett burleskt nöjesfält” och ”ett analogt Twitter” – väldigt intressanta liknelser för oss som inte vet hur det känns att ha ett npf.
Så – Joanna måste ta saken i egna händer. Hon måste få tag på sitt Ritalin. Och där kör hela tivolit igång. Joanna blir inblandad i en knarkaffär, hotad av Valle som går i samma skola – och så blir hon kär för första gången, i Audrey som är spännande, exotisk och förmodligen världens sämsta sällskap för Joanna.
Ja – visst blir det hela med knarkaffären lite väl urflippat. Men – Bella Stenberg har skrivit i sin recension i GP att hela drogkarusellen kan symbolisera kaoset och absurditeten i Joannas hjärna, och det köper jag rakt av. Jägerfeld är psykolog, och här märks det tycker jag.
Det är högt tempo, rappa repliker och stundtals helt otroligt roligt. Karaktärerna får alla lov att ta plats vilket jag gillar – ibland kan man ju bli så himla nyfiken på en karaktär i början av en bok, och så visar det sig att man inte får veta någonting mer längre fram alls. Så är det inte här, snarare tvärtom.
Jag tycker att detta är ett litet mästerverk och det skulle inte förvåna mig om jag läser om den ganska snart igen. Härligt att Jägerfeld har redeemat sig så fort hos mig 😉
Stories from the city, stories from the sea 