Det är inte romantiskt. Och inte komiskt. Men väldigt läsvärt och tänkvärt.
Framboise Simons har ett arv från sin mor – hennes receptbok. Hon återvänder till sin barndomsby under falskt namn efter att ha blivit änka, och startar ett crêperie. Ingen ve vem hon är – eller?
Men, ju mer hon läser i moderns dagbok, desto mer kommer minnena tillbaks. Minnena från den hemska barndomen under tyska ockupationen, med den skarpa och ofta rent elaka modern, fadern som gått bort i kriget och den komplicerade relationen till syskonen. Och den komplicerade relationen till en tysk ockupationssoldat, inte minst.
Modern är omsorgsfull vad gäller sitt hem och sin matlagning, dock, och det är detta som skrivits ner på ett nästan hemligt språk i boken som Framboise ärvt. Hennes syster Reine-Claude ärvde ett gäng vinflaskor, hennes bror Cassis gården – men han dör tidigt så Framboise får ta över den vid återkomsten. Dock lider modern av svåra migränanfall mot vilka hon måste ta morfin (var får hon tag på den, tro?) – oftast triggas anfallen av en doft av apelsin. Apelsin – som aldrig får finnas i huset av denna anledning.
Fantastiskt skriven bok med otroliga skildringar av både personer och miljöer – men som sagt, det är hemskt läsning. Dock gripande och tänkvärt.
Tyckte mycket om den och ser fram emot att läsa mer av Harris. Kärlekens dårar ligger till exempel och väntar på mig, och jag undrar om inte Chocolat också finns någonstans här i hyllorna 🙂 Rekommenderar!
Stories from the city, stories from the sea 