Jag drabbades av en britpop-craze häromdagen. Det skulle jag inte ha gjort, för nu får jag omöjligt Charmless Man ur skallen. Varför kunde jag inte hålla mig till Lush och Dubstar och dem? Nä, det var tvunget att bli Blur och Oasis, som aldrig lämnar hjärnan.
Jaja. Gjort är gjort. Här har ni, så kan vi lida ihop.
((Det är ju en BRA låt. Och det gör inte ont att titta på Alex James, som vanligt. Men så tröttsam när den spelas i huvudet non-stop i fyra dagar, typ. I och för sig – förmodligen bättre att ha fast i skallen än Parklife. Även om jag älskar den också. Konstigt, jag har aldrig varit något större Blur-fan, jag vet inte var detta har kommit ifrån.))
Stories from the city, stories from the sea 