2015: 17 – Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

 

Det är midsommarafton, vi är i Nässjö och Miriam fyller 85 år. Barn och barnbarn samlas för att fira henne i huset där hon levt med sin man, tandläkaren Ove, sedan 1950-talet. Efter kriget kom Miriam till Sverige med de vita bussarna, en judisk flicka av fin börd. 

 

Men. Hon heter inte Miriam. Och det säger hon till släkten på sin födelsedag. För bredvid Auschwitz-tatueringen finns ett Z – som i zigenare. Miriam är ingen fin judisk flicka. Hon var en romsk flicka, Malika, som bytte identitet på färden mellan Auschwitz och Ravensbrück, då hennes klänning blev sönderriven och hon visste att hon skulle bli dödad om hon dök upp trasig. Därför tar hon en död judisk flickas klänning – och blir Miriam. 

 

Romanen är naturligtvis helt ohyggligt hemsk. Axelsson berättar in i det absolut tyngsta och vidrigaste man kan tänka sig, om svält, slaveri, misshandel, mord, tortyr, dr Mengeles experiment – och allt det där som vi inte kan förstå. Miriam går igenom sina minnen romanen igenom och man kan inte sluta läsa – även om man då och då har god lust att göra det. 

 

Till slut berättar hon hela historien för barnbarnet Camilla, och den sanna historien kommer ut i det öppna. 

 

Så otroligt starkt. Man mår inte bra av den här boken, definitivt inte, men det är en helt enorm läsupplevelse och den ligger väldigt rätt i tiden. Så viktigt, så viktigt. Vi får aldrig glömma.