Så var vi då framme vid fjärde och sista boken om Bricken – vemodigt, för jag ville verkligen inte lämna henne!
Nu är hon 30 år gammal, gift med Natan, har knappt några tänder kvar och sjunde barnet på väg. Industrialiseringen är i full gång, och på sågverket i Svartvik diskuterar arbetarna att organisera sig. Så nu är Bricken med sin enda friska hand kolarhustru, och med ju barn och en make begiven på brännvin har hon fullt upp – jämt – med hushållsarbete och med att ta hand om familjen. Men hon är glad ändå – familjen har mat på bordet, hennes stuga är ren och fin och hennes man är i alla fall snäll mot henne och barnen, trots att han har en brännvinsflaska gömd i vedbon. Fem av barnen har överlevt, och de har tre ständiga kostkarlar i huset.
Äldste sonen Nikador har Brickens barndomskamrat Jorma till far efter en kortvarig förbindelse då de båda bodde och arbetade i Stockholm. Jorma har varit i Amerikat, och nu när han kommer tillbaka vill han betala för att Nikador ska få gå i läroverk. Men hur skulle det se ut? Han måste ju arbeta!
Denna tetralogi är ett otroligt tidsdokument över en period som jag tror att många av oss har lite dålig koll på. Visst är arbetar- och statarförfattarna vitt lästa, men jag ska villigt erkänna att jag inte ens lyckats ta mig igenom Moa Martinson. Men Vibeke Olssons böcker, och likaså Elsie Johanssons arbetarböcker, är en fröjd att läsa, även om de är hemska också. Men fantastiska välskrivna, riktiga mästerverk, jag rekommenderar dem till alla. Bricken är en helt underbar karaktär.
Stories from the city, stories from the sea 