Nu är jag inte en av dem som tycker att Caitlin Moran är det största geniet som någonsin kommit från Wolverhampton. Eller jo, okej, kanske Wolverhampton då. Men hon är jäkla bra och väldigt, väldigt rolig. För det mesta i alla fall.
Här är femtio texter någonting som tidigare pubicerats i The Times – och till skillnad från Konsten att vara kvinna (är det verkligen snart ett ÅR sedan jag läste den?!) så täcker den ett brett utbud av ämnen.
Vissa bitar hoppade jag sonika över. Sådant som jag verkligen inte vet någonting om, som vissa brittiska TV-program till exempel, orkade jag bara inte läsa om. Men texten om när hon intervjuar Keith Richards är komiskt guld, kuddpratet med maken går inte heller av för hackor och biten när hon berättar om sin haschperiod och när hon köpte en cykel bara för att den fick henne att se smal ut är så roliga att man viker sig av skratt.
Sedan finns det transportperioder. Jag kan visst läsa om Downton Abbey men i ärlighetens namn intresserar det mig inte. Därmed transportsträcka. Men det får man vänta sig i en krönikesamling, även om det är en av någon man verkligen beundrar. Jag hoppar över bitar i Ehrenmark-böckerna också.
För det mesta är hon dessutom ganska förbannad. Men jag tycker att hon är roligare när hon är glad, i ärlighetens namn. När det gäller är hon en fantastiskt vass och bra skribent och det uppskattas alltid.
Stories from the city, stories from the sea 