Men åh! Detta är en av mina favoritböcker och nu ser jag att jag aldrig skrivit om den ordentligt – dock nämnt den i flera utmaningar och annat. Då var det ju sannerligen på tiden, eftersom jag läste om den någon natt förra veckan. Jag och Karin ramlade över den någon gång 2009 och tjatade om ”Potatisboken” i flera månader, den är verkligen SÅ bra.
Hela boken består av brev, eller som man säger, det är en epistolär roman. (Ja, jag lärde mig precis det ordet ja.) Huvudpersonen är tidningsjournalisten Juliet, och perioden är efterkrigstidens London. En dag får hon ett brev från Dawsey Adams på Guernsey, som fått tag på en bok där hennes namn och (tidigare) adress står. Han vill hemskt gärna komma i kontakt med någon som kan hjälpa honom att i London få tag på en biografi över Charles Lamb, och berättar att han är medlem i öns första och enda bokklubb. Breven börjar flöda, och resten av bokklubben börjar också korrespondera med Juliet.
När hon får det krångligt i det personliga livet i London bestämmer hon sig för att resa och hälsa på sina brevvänner. Hon har ständig kontakt med sin publicist Sidney hemma i London, och hans syster Sophie som tillika är Juliets bästa vän – samt till viss del med mannen som hon lämnade bakom sig.
Karaktärerna på Guernsey är bara helt fantastiska – förutom Dawsey är det en hel radda av mer eller mindre originella personer, den ena härligare än den andra. Det är absolut en riktig feel good-roman – men utan att vara sentimental eller banal, och den har mycket fler bottnar än bara en ”mysig roman”.
Dessutom är detta ännu en roman som får mig att vilja resa till olika ställen – kanalöarna har jag ju aldrig varit på…!
Stories from the city, stories from the sea 