Jag blev fullständigt tokig i Jodi Picoult under 2009 efter att ha läst Nine minutes, en berättelse om en pojke som är gärningsman i en skolskjutning. Efter det har jag läst massor av hennes böcker, men den enda som jag har recenserat här är Plain truth när jag läste om den förra hösten – innan dess plöjde jag nog de flesta just under 2009, innan jag började skriva ordentligt om böckerna.
Jacobs värld känns väldigt relevant och aktuell, samtidigt som den är intressant och gripande. Den handlar om artonårige Jacob vars största intresse är att titta på Crimebusters – och att rekreera brotts- och mordscener i hemmet. Ja just det, han har även mycket grav Aspergers och autism.
Mamma Emma och lillebror Theo kämpar på med att försöka leva ett normalt liv – men Theo har alltid hamnat i skuggan av sin bror. Pappan stack när sönerna var små, och Theo söker känslan av en normal familj. Jacob har en privatlärare som han både umgås med och lär sig av – men så plötsligt hittas hon död, strax efter att hon och Jacob haft ett stort bråk.
Insvept i ett täcke som Jacobs mormor sytt åt honom…
Emma – och Theo – ställs inför frågan – kan Jacob verkligen vara en mördare?
Som i de flesta Picoult-romaner får vi narrativ från många olika håll – inklusive Jacobs själv. Och så är det lite poliser inblandade och någon advokat och sådär, och utan att spoila för mycket så tenderar det att bli så att någon av de målsägande, eller hur man ska säga, hamnar i någon sorts konstigt förhållande med en av lagens långa armar. Men det gör inte så mycket när man är förberedd på det 😉
Detta är en bra roman och den är viktig, för jag tror fortfarande att kunskapen om Aspergers och autism (och ADD och ADHD) är ganska låg. Här kan man nog lära sig ett och annat. Som vanligt känns Picoults roman mycket välresearchad och jag tror på det jag läser. Bra! Men lite sötsliskigt här och där, det går tyvärr inte att komma ifrån.
Stories from the city, stories from the sea 