Ja, det var flera veckor sedan jag läste denna, och jag har dragit mig för att sätta mig och skriva om den för jag ve verkligen inte vad jag tycker om den. Egenmäktigt förfarande var ju riktigt strålande, det var inte så mycket annat att säga om det, men nej, jag har inte fastnat för Utan personligt ansvar.
Antagligen mest för att jag blir så ofantligt trött på Ester.
Både Ester och författarinnan själva tycker ju att Olof Sten, denna bokens version av Hugo Rask, är jättekonstig och uppför sig helskumt. Jag kan faktiskt inte riktigt hålla med – är det någon som är fullständigt spritt språngande här så är det ju Ester, som efter typ tre träffar berättar för Olof att hon vill dela sitt liv med honom, och så vidare.
Och han är jättetydlig. Hela tiden. Han gör klart att de inte har ett förhållande och att han inte kommer att lämna sin fru.
Men visst, naturligtvis blir det ett fysiskt förhållande av det hela och Ester köper bil för att skjutsa honom land och rike runt och hyr in sig i en stuga i Skåne för att kunna vara nära honom när han spelar teater i krokarna och gud vet vad. Jag tycker att hon är alldeles från vettet och hade jag varit Olof Sten hade jag sprungit jefvligt snabbt.
Sedan är ju naturligtvis språket fantastiskt. Det är en välskriven roman, inte tu tal om det, men den är inte hälften så bra som Egenmäktigt förfarande, men den är trettio gånger så tungrodd.
Stories from the city, stories from the sea 