Jag tyckte att Evelyn Spöke var bra. Och viktig. Därför blev jag lite glad när jag hittade …och bli ett vackert lik på loppisen häromsistens och trodde att den skulle vara kanonbra.
Det är den tyvärr inte. Den är ganska platt. Den är dessutom knökfull med korrekturfel, faktafel och tidsmässiga omöjligheter. Och alltså, jag förstår naturligtvis att det handlar om missbruk, men listningar av hur många stezolid (sic!) och oxy och vad farao det nu är är rätt tröttsamt. För att inte tala om alla kräk- och blodhistorier. Och så dessa helt hopplösa resonemang.
Ja. Jag förstår att vettiga resonemang kanske inte faller sig helt enkelt för någon som är psykiskt sjuk och så vidare, men det blir så konstigt med långa, logiska, vettiga stycken som plötsligt bara faller rakt av.
Nä, detta var en riktig tung och jobbig bok på alldeles för många plan. Synd, för jag hade ganska höga förväningar.
Stories from the city, stories from the sea 