Alltså, det var ju ett tag sedan jag blev klar med Britt-Marie nu, men jag har uppenbarligen dragit mig för att skriva om den, då det skulle innebära något sorts definitivt slut. Det var jobbigt nog att avaktivera den i E2GO-appen, kan jag meddela.
Och Fredrik Backman är och förblir ett geni. Jag hade naturligtvis skyhöga förväntningar, vilket ju kan vara lite prekärt, men de uppfylldes ju flera gånger om.
Britt-Marie, som vi känner från Min mormor hälsar och säger förlåt, är drygt sextio och har alltid kallats en ältande gnällkärring. Nu har hon lämnat sin otrogne make Kent, och det är dags att hitta ett jobb. Främst av den anledningen att hon inte vill dö ensam i en lägenhet och besvära grannarna med lukten. Har hon ett arbete att gå till finns det ju åtminstone någon som skulle sakna henne.
Hon hamnar i det lilla samhället Borg, det där det finns två saker. En pizzeria (som också är minilivs och bilverkstad, bland annat), och fotboll. Britt-Marie får jobb som vaktmästare på fritidsgården, som ändå ska läggas ned, och blir motvilligt del av samhället.
Ja, och tränare i fotbollslaget också. Britt-Marie hatar fotboll.
Detta är en roman om förändring, fördomar, förälskelse och oväntad vänskap och passion för något man tidigare förkastade. Om att hitta hem – och hitta rätt – fast man redan hunnit bli sextiotre.
Det är så BRA att man ryser och jag kommer att läsa om den så snart jag bara kan. Vore inte förvånande om det blir redan före jul.
Stories from the city, stories from the sea 