Och därmed är ju detta en fascinerande bok om en fascinerande tid. Jag är född 1982 och kommer därmed inte ihåg så mycket av det som verkligen hände på åttiotalet – definitivt inte i nöjeskretsarna av naturliga skäl. Det är väldigt intressant att läsa om hur det egentligen var, en betraktelse från innersta cirkeln så att säga.
Carina Nunstedt har agerat spökskrivare, men jag vet inte – av det som jag tycker att jag har uppfattat om Camilla Henemark i intervjuer och t.ex Let’s Dance så känns det väldigt genuint, jag kan liksom höra hennes röst – och vissa formuleringar känns definitivt som hennes. Jag har en favorit, nämligen ”Efter den där kvällen kunde jag knappt hålla i en enkrona.”
Ja, det handlar förstås om kungen. Jag hade behållning av Den motvillige monarken, och detta går ju naturligtvis lite hand i hand.
Det är väldigt sorgesamt att läsa om hur fel det gick för Camilla – mycket på grund av att hon inte fått den hjälp och ”vård” för sin ADHD som hon skulle ha haft som yngre – men nu får vi väl hoppas att det går bättre. Jag hade förvånansvärt stor behållning av att läsa denna boken, och rekommenderar den gärna. Det är inte av sensationslystnad utan just – fascination. Och så är det ju alltid något speciellt med att läsa om eller titta på ett liv som är så långt ifrån ens eget…
Stories from the city, stories from the sea 