Jag hittade Den vita massajen i Hvitfeldtskas södra aula under Bokmässeveckan efter en körövning, som del i #glömenbok-projektet, och blev jätteglad! Den har man ju hört talas om, att den ska vara så fantastiskt bra.
Det är den inte. Den är förskräckligt dålig.
Corinne Hofmann åkte på semester till Kenya med sin sambo 1987, fick syn på en massaj på en färja och bestämde sig genast för att lämna mannen i Schweiz och flytta till Kenya och bo i lite olika hyddor sådär. Massajen själv är väldigt tjusig men extremt svartsjuk, tuggar khat, dricker för mycket öl och är psykotisk som fasen, men han är ju hennes älskling!
Naturligtvis får Corinne både malaria och missfall och lite hepatit och sådär, men det är ju inget som hindrar att hon ska bo i lerhyddor med massajens morsa, öppna butik, köpa Land Rovers och så vidare. Så gör man ju, helt naturligt!
Ja, jag raljerar, men hon är så himla dum att man bara vill slå henne i huvudet med någon av alla dessa påkar som nämns i boken. Hon gör naturligtvis rätt i slutet, när hon flyttar hem till Schweiz med den gemensamma dottern då hotet om omskärelse kommer för nära, men sedan återvänder hon tydligen för det finns visst två böcker till…
Och. Herregud. Det står ”koka chai” minst tre gånger på varje sida. Nästan i alla fall.
Nä, fy katten. Jag glömde denna vidare med stor besvikelse, för jag trodde faktiskt att detta skulle vara en fantastisk bok. Hepp.
Stories from the city, stories from the sea 