Det känns lite konstigt att recensera Utvandrar-sviten tycker jag. Särskilt då jag nu tänker säga att Nybyggarna var alldeles, alldeles för lång för min smak. Jag läste den under en natt, och det var den längsta natten på länge…
Men det är ju så vackert och fint, samtidigt. Plus att man faktiskt kan skumma lite här och där, för det är väldigt mycket gröt, byggande, barnafödande, svengelska, barnapassande, tvättande, sömmande, byggande, gröt osv.
Karl-Oskar och Kristina får grannar, Ulrika är prästfru med hatt (jag älskar Ulrika, hon är den bästa karaktär jag har läst på länge), Robert ”gräver guld”, det kommer lite ormar, och så vidare. I en väldig massa sidor.
Naturligtvis är böckerna fantastiska. Jag säger inget annat. Men – man blir lite trött av dem också. Och så är det ju väldigt sorgligt att Arvid och Robert dör. Det är väldigt mycket av allting, så kan vi säga.
Jag är för övrigt väldigt glad att Kristina skärper till sig under seriens gång och slutar vara så himla snobbig. Alla älskar Kristina och tycker att hon är en ängel, jag tycker att hon uppförde sig ganska illa ganska många gånger i de första böckerna. Faktiskt.
Stories from the city, stories from the sea 