Jag är lite upprörd över att jag har läst allting som Gillian Flynn skrivit hittills nu när jag är klar med Vassa föremål – för herregud, vilken författare och berättare hon är. Helt fantastisk.
Camille jobbar som reporter på en halvbra tidning i Chicago. Hon har ett otroligt problematisk bakgrund med enorma mängder självskador – hela hennes kropp är täckt i inristade ord. Efter en sejour på psyket får hon ett uppdrag av sin chef – hon ska åka till staden där hon växte upp i Missouri, Wind Gap, där två tioåriga flickor har försvunnit under en kortare period. Den första hittades strypt i ett vattendrag – med alla tänder utdragna utom en. Den andra hittas – naturligtvis – också död.
Camilles relation till staden där hon växte upp är minst sagt infekterad – för att inte tala om relationen till mamma Adora och hennes viktorianska mansion. Åh, vilka Southern Gothic-vibbar jag fick! Älskade när vi läste SG (och om SG) när jag pluggade. Det är så mycket infektion och decay och sjukdom och dysfunktionalitet att man blir alldeles yr i huvudet. Nästan så att man känner lukten. Mamma Adora är iskall och en riktigt otrevlig karaktär. Hon har aldrig kommit över att Camilles lillasyster Marian gick bort som tonåring.
Lillasyster Amma, som leker med dockskåp hemma men är tuffaste tjejen i stan utanför väggarna, med en underlig fascination för stadens slakteri är också otroligt läskig. Och faktiskt styvpappa Alan också (Ammas pappa), även om han presenteras som en väldigt vän person.
Alla är läskiga, och hela berättelsen är läskig och så skickligt berättad att det är inte klokt. Jag läste den på ett par kvällar – i telefonen vilket egentligen är mest jobbigt, men inte med en sådan här bladvändare. Gud vad jag fastnade – även i bitarna som är rätt gory. Underbar roman. Jag älskar Gillian Flynn högt och rent och längtar efter nästa.
Stories from the city, stories from the sea 