Någon på ett forum jag frekventerar ondgjorde sig över att folk skriver saker om kändisars död på t.ex Facebook och andra ställen, för är det inte lika sorgligt när en 47-åring i Sunne begår självmord som när Robin Williams gör det?
Jo. Naturligtvis är det det. Men om den där 47-åringen inte har haft någon särskild impact på gemene man så vet man inte om det och gör därmed inte stor sak av det. Det betyder inte att det inte är lika tragiskt.
Men – en sak som jag ser och såg idag och igår är att det dyker upp många bilder, citat och länkar till artiklar om depression och psykisk sjukdom – de flesta är mycket tänkvärda och vettiga. ((De som påtalar att alla som lider av depression borde sluta äta gluten kan man ju bortse ifrån.))
Det finns fortfarande ett gigantiskt stigma runt psykisk ohälsa, och det är himla dumt. Någon skrev ungefär – ersätt ”depression” i vilken mening som helst med vilken annan sjukdom som helst och få typ: ”Men du som är så framgångsrik och har allt så ordnat omkring dig, hur kan du ha lungcancer?”
Denna bilden är lite huvet-på-spiken för många.
Psykisk sjukdom är en sjukdom, inte ett sinnestillstånd. Det är synd att folk ska behöva dö för att det ska bli riktigt tydligt, men så länge stigmat finns så är det tydligen sådant som krävs.
Men jag säger naturligtvis också ett Requiescat in pace in pace till Robin Williams – och till Lauren Bacall, som just avled 89 år gammal.
Ta hand om er och de era, kära vänner!
Stories from the city, stories from the sea 