Oj, oj, oj, vilken roman! Helt olik något annat jag har läst. Mycket vacker och fängslande – men jag ska villigt erkänna att jag började tröttna framåt slutet – jag ville liksom bara bli klar…
Hercule Barfuss föds på en bordell i Königsberg 1813 – gravt missbildad, spalt i hela ansiktet och oanvändbara armar – dessutom är han dvärg. Han skrämmer slag på omgivningen, men glädjeflickorna tar hand om honom då hans mor dör i barnsäng och han blir kvar på bordellen tills den stängs ner av överheten. Utöver sina lyten har han en alldeles särskild förmåga – han kan läsa tankar. ((Han kan dessutom spela orgel med fötterna.))
Samtidigt föds en flicka, Henriette Vogel, som dotter till en annan flicka på bordellen. Hercule och Henriette växer upp tillsammans, och trots att de separeras blir hon Hercules stora ledstjärna genom livet. Han hamnar i alla möjliga och omöjliga situationer, men det är hela tiden Henriette…
Ja, som sagt. Det är en fantastisk roman, men jag blev lite trött på den, trots att den faktiskt inte är speciellt lång eller så. Kanske för mycket av det goda i hettan, eller något? Jag fick liksom ett sug efter något lättsammare… precis som med Barn av sin stad och Invandrarna nu senast behövde jag bryta av med något helt annat… vilket är varför jag satte igång med Onda flickor på bussen igår, vilken kommer att parallelläsas med Kristina Ohlssons Davidsstjärnor.
Men visst, kanonbra och det är alltid roligt att läsa prisbelönta böcker (och författare) tycker jag, det är nyttigt att få ett hum sådär. Och Augustvinnare är ofta lite mer tillgängliga än Nobeldito 😉
Stories from the city, stories from the sea 