Vad jag gör uppe fortfarande? Ja, det undrar jag också men jag kan inte somna och då kan jag lika gärna göra lite nytta 😉 Det var längesedan det gick elva dagar utan ett bokinlägg, och oftast när det blir så har jag många på lut. Nu bara två – men det är två rejälingar, så det må vara hänt.
Steglitsan har jag sett fram emot att läsa sedan jag hörde talas om att den skulle komma ut. Den hemliga historien är ju min favoritroman någonsin, jag har inte lyckats läsa The little friend ännu men jag ska – så när jag såg att Donna Tartt hade något nytt på gång blev jag genast sugen… och nu när den äntligen kommit i pocket så var det en självklarhet att den skulle få komma hem och bo hos mig.
Och vilken roman! Snacka om att jag inte blivit besviken.
Det är en bok på 800 sidor. Det är värt att nämna det – därför att jag ganska ofta tycker att såpass långa böcker innehåller en massa onödiga transportsträckor. Det gör inte Steglitsan. Den hade kunnat vara ännu längre utan problem.
Börjar jag skriva alltför ingående om handlingen kommer detta inlägg också att bli 800 sidor långt, så det ska jag inte göra, utan jag ska istället göra något som jag inte brukar och rakt av kopiera baksidestexten…
En ung pojke i New York City, Theo Decker, överlever mirakulöst en olycka som tar hans mammas liv. Ensam och sviken av sin pappa flyttar han in hos en väns familj, inom sig kämpar han med att finna en mening i sitt nya liv. Under åren som följer blir han uppslukad av en av de få saker som påminner honom om hans mamma: en liten, mystiskt fascinerande målning. En målning som till slut drar in Theo i konstens kriminella baksida.
Steglitsan är en oförglömlig odyssé genom dagens Amerika och ett drama med nästan outhärdlig skärpa och intensitet. Det är en berättelse skriven av en mästare om förlust och besatthet, överlevnad och identitet och konstens intensiva dragningskraft.
”Den traditionella illusionsromanen med sin välvävda intrig, sina utmejslade personer, sina sinnliga miljöer, sitt omsorgsfulla språk – en roman att gå in i, uppslukas av, glädjas åt, tänka med, skrämmas av, ja, ibland också få livsmod från. Det är sådana romaner som amerikanskan Donna Tartt skriver.” Svenska Dagbladet
Jag håller inte alltid med litteraturkritikerna i Svenskan, men jag är väldigt billig att göra det i detta läget. Och jag är väldigt villig att tipsa alla om att läsa den, för jag kan inte tänka mig någon grupp av vuxna läsare (då menar jag högstadiet och uppåt) som inte kan ha glädje och få njutning av Steglitsan. Så bra är den. Och – till den som tyckte att Den hemliga historien var lite tung med alla kulturella referenser – den är lättillgänglig. Och vacker. och alldeles, alldeles underbar. Läs! Nu!
Stories from the city, stories from the sea 