Men vilken underbart knäpp bok!
Protagonisten Peppo är den mest älskvärde huvudperson jag har kommit över på ett tag. Otroligt skön italienare (som bott länge i Sverige) som tröttnat på att bli lurad och utnyttjad av sin chef på restaurangen där han serverar. Istället snor han chefens DAGAB-kort, åker och handlar allt han behöver för att starta egen pizzeria, där han ska tjäna ihop pengar så att han kan återbetala skulden till fästmön Doris, som lämnat honom då han i ett desperat försök att skaffa pengar till bröllopet spelat bort deras besparingar.
Han tar uttrycket ”fara åt Hälsingland” på orden, och ger sig iväg mot Hälsingland, och Alfta – som ju låter lite som Alfa, som i Romeo. Han har det lite jobbigt i och med att han blir jagad av torpeder som har fått i uppdrag att presentera hans öron och tummar till gamle chefen. Men han träffar alla möjliga – och omöjliga – människor utmed vägen – personporträtten är helt enkelt fantastiska.
Och matporträtten sedan! Såväl italiensk mat som riktig svensk husmanskost beskrivs på ett snålvattenframbringande vis och jag har nog aldrig varit så sugen på bruschetta som i eftermiddags!
Just det ja. Han ska anordna motorcykelträff i Alfta också – men för att undvika att det ska bli en massa kriminalitet annonserar han även en fejkträff i Haparanda för att vara säker på att Alftaträffen bara ska dra till sig familjer och andra snälla.
Så, ja. Det är överläkare, före detta damfotbollsproffs, kungar, presidenter, kejsare, knuttar, receptionister… och Peppo och Doris. Och lite fler.
Som sagt är Peppo otroligt älskvärd. Rar, snäll, ädel, ärlig men tuff där det behövs och bara sådär allmänt underbar. Och boken är rolig och trevlig och snabbläst. Kul chansningsköp! Det finns två böcker till i Hälsingetrilogin som jag kommer att göra mitt bästa för att få tag på 🙂
Stories from the city, stories from the sea 