När jag ska läsa något av en för mig ny författare brukar jag googla ganska ordentligt på recensioner och annat för att få någon sorts uppfattning av vad jag har att vänta mig. Och hoppsan vilka skilda omdömen denna har fått. Antingen älskar folk den för dess humor, intertextualitet och underbart beskrivna karaktärer – eller så avskyr de den för att den är pretentiös.
Jag sällar mig till den första skaran, utan tvekan! Mina vänner på boktråden på Buke har enbart gett den goda omdömen, och de brukar träffa ganska rätt vad mig anbelangar.
För saken är den att det är inte romanen som är pretentiös. Egentligen är det inte karaktärerna heller, det råkar bara handla om ett par otroligt intelligenta och belästa personer. Okej, författarinnan är själv professor i filosofi och det märks ju eftersom hon kan skriva så mycket om filosofi och så vidare, men jag tycker inte alls att det är på ett negativt sätt.
Så. Vi befinner oss i ett gammalt hus på Rue de Grenelle, en av Paris finaste adresser. Renée Michel är 54 år, änka och portvaktsfru. Hon är dessutom hyperintelligent, autodidakt och med mycket eklektisk musiksmak. Saken är den att hon tror att det inte anstår en simpel portvaktsfru att hålla på med kultur, så hon låtsas vara en alldeles vanlig portvaktsfru, med vanlig banal TV och tråkig mat som inte doftar. Hon är sambo med den fete, late katten Leo, döpt efter Tolstoj.
I huset bor en radda personer, bland annat tolvåriga Paloma. Hon kommer inte överens med sin familj, hon är överintelligent, trött på livet och tänker ta livet av sig genom att bränna upp lägenheten på sin trettonårsdag.
Och så plötsligt enas de båda tvillingsjälarna tack vare en äldre japansk man som flyttar in i en av lägenheterna och förändrar livet i huset.
Det är en massa referenser och citat hit och dit till böcker och verk som gemene man inte alls känner igen, men delvis gör det ingenting och delvis är jag säker på att det är ett medvetet drag för att påvisa just hur belästa Renée och Paloma är.
Jag tycker att detta var en riktigt härlig bok. Vissa kallar den feel good, jag vet inte om jag skulle säga det, snarare think good, eller något sånt. Titeln, som förstås låter väldigt abstrakt, klickar in i huvudet under de senaste styckena, tyckte jag. Tummen upp! 🙂
PS: Extra poäng för att skapa känslor – en av karaktärerna bakar vid ett tillfälle en kugelhopf, en (svinäcklig) elsassisk fruktkaka, och jag fick plötsligt grava flashbacks till vårt korta utbyte i Alsace i gymnasiet. Huuu! Men det fungerade ju 😉
Stories from the city, stories from the sea 