Jag läser Musselstranden med jämna mellanrum när jag inte kan sova i Backatorp då den råkar stå i bokhyllan i rummet där jag sover. Trodde att det var mer nyligen jag läste den sist, men jag skrev om den för snart två år sedan sist.
Och det är ju inte så mycket som har förändrats i handlingen, så det går lika bra att läsa det jag skrev då.
Jag var ganska övertrött när jag började på denna någon gång i gryningen, och kan inte låta bli att skratta när jag läser om Ulrika och rävmasken – trots att det naturligtvis alltid är tragiskt med psykisk sjukdom. Men jag menar. Tänk er att gå omkring på Centralen och så går det omkring en person i rävmask där ba’ hej hej!
Det är en jättebra bok. Verkligen välskriven och på något vis spännande… fast ändå inte spännande som en thriller. Men psykologiskt mycket intressant och Marie Hermanson är verkligen en av de bästa svenska författarna jag vet.
Stories from the city, stories from the sea 