Jag tycker verkligen om Anna Janssons böcker om Maria Wern. Och jag tycker om denna också. Tills den gör en sådan där konstig frivolt som jag gnällt om förr.
För detta är spännande. Absolut. En äldre man försvinner från ett äldreboende. Kvar på rummet finns hans benproteser – med andra ord har han inte kunnat rymma på egen hand. Bakgrundshistorien leder in på glasmästeri, tonårskärlek, sjukdomar och rent ut sagt sektliknande händelser. För vem var egentligen Angelika? Varför verkar det som om hon kommit tillbaks från dödsriket? Och vem är Justus, mannen som försvunnit?
Justus systerson, Tomas, är Maria Werns chef på polismästeriet. De två åker till Kosta för att kolla av ett par saker på glasmuséet, och upptäcker en död man i en glaskista i en bassäng (ja, jag vet, redan här blir det lite underligt). Tomas får en hjärtinfarkt och hamnar på intensiven.
Sedan blir det lite allmänt vansinne. Det som är absolut konstigast för mig är när Justus ba’ ”Hej, jag är 85 år gammal och har inga underben men jag kan ligga i en källare utan mat och vatten i några dagar och komma på hur jag kan göra ett mobilbatteri och räkna ut voltsatsen i huvudet, nemas problemas, jag kan dessutom hoppa upp i en rullstol utan problem och läsa tidningen och dricka juice och kaffe och äta löskokt ägg, helt lugnt”.
Och så blir det lite halkigt med Maria och hennes tidigare moatjéer. Hur stor är sannolikheten att hon ska jobba ihop med två av sina ex och hamna på teater med en till hon verkar lite förtjust i?`Inte jätte, nä.
Så, okej. Ingen dålig bok men väldigt rörig och inte direkt stilsäker, är jag rädd. Detta är tolfte boken om Maria Wern, och jag vet inte om det bör bli så himla många fler. Jansson får för min del gärna fortsätta skriva för hon är bra, men det kanske är tillräckligt av just denna serien nu.
Stories from the city, stories from the sea 