Danny Wallace är en känd brittisk komiker och TV-personlighet – namnet var bekant när jag hittade boken men jag kunde inte placera honom. Alls. Men nu klickade det… jag visste att det måste vara ett panelprogram och det var det ju, nämligen 8 out of 10 cats med Jimmy Carr. ((Det är väldigt synd att Jimmy Carr är så lik Jimmie Åkesson tycker jag.)) Och så har han gjort radio också, mycket möjligt att jag har hört honom där med.
Och först nu fick jag klart för mig att det är han som har skrivit boken som Jim Carrey-filmen Yes Man är baserad på. Hade ingen aning om det. Det är faktiskt ingen dum film, vill jag minnas.
I alla fall. Detta är en sann historia om när Danny bestämde sig för att leta upp de tolv personerna som står i hans adressbok från barn- och ungdomen, som hans föräldrar skickar med lite annat från svunna tider. Projektet för honom både till Australien, Japan och USA, med varierande resultat.
Det hade inte varit hälften så roligt om det inte vore för att Danny Wallace är fruktansvärt bra på komedi. Bitarna när han lurar en gammal vän som nu bor i LA att han är en furry som är arg på kompisen för att han skrivit en artikel som retas med furries, och det hela spårar ur till någon sorts poesiperformancegrej med en massa hittepåfolk, allt via mail och så vansinnigt roligt. När Danny dyker upp på mötet med kaninmask höll jag på att skratta ihjäl mig.
Såklart är det nostalgiskt och tragiskt på sina ställen också. För sånt är ju livet.
Absolut läsvärt. Detta är först och främst en 30-årskris, och även om jag inte krisar eller har krisat så kan man ju känna igen sig i vissa tankar runt det här med att bli vuxen.
Jag vet inte om jag gillar översättningen av titeln – originalet heter Friends like these som jag tycker är bättre, men den första fick ju heta Mannen som sa ja – så det är väl lite som Mel Brooks och Goldie Hawn-filmerna, där översättningen görs på ett tema snarare än något annat.
Stories from the city, stories from the sea 