Jahaja. Ungefär så känns det efter att vara klar med denna.
En mycket känd och folkkär skådespelerska, Lottie Hagman, hittas ihjälslagen på Kungsholmen i Stockholm. Hon har en gigantisk bekantskapskrets, hennes döttrar är motvilliga att hjälpa till med utredningen som sköts av Monika Pedersen på våldsroteln, som är svintrött hela tiden och har svårt att förhålla sig till den nya kollegan Idriss, som har irakisk bakgrund.
Så i sina försök att lösa detta är det väldigt mycket trötthet, väldigt mycket konstiga fördomar om irakier, helt osannolika sammanträffanden och kopplingar mellan händelser och en sak jag verkligen inte alls förstår hur det passar in i historien förutom att det utspelar sig på ett sjukhus som spelar en viss roll, nämligen en man som har opererat på kvinnobröst på ryggen. Ja, och en mystisk kollega som bara omnämns hela tiden men så vitt jag minns aldrig dyker upp.
Ganska seg, otroligt pessimistisk och utan minsta drag på smilbanden – vilket jag ändå tycker att man brukar hitta även i de mest brutala kriminalromaner. Denna läser jag inte om.
Åsa Nilsonne är för övrigt psykiater och har skrivit böcker om mindfulness och annat. Det kanske kan vara intressant att läsa om när man nu har läst något skönlitterärt av henne, namnet kommer man ju ihåg i alla fall!
Stories from the city, stories from the sea 