Det börjar dra ihop sig till ett år sedan jag läste En man som heter Ove för första gången och jag har tänkt läsa om den ett bra tag. Igår blev lagom, för jag var för trött för att börja på något tyngre, och jag blev färdig redan imorse, trots att jag har sovit rätt bra inatt.
Och jag menar. Den är ju hysteriskt rolig denna gången också – men jag får nog säga att jag tänkte mycket mer på det vemodiga i berättelsen denna gången. Saken är ju den att Backman är så fruktansvärt stilistiskt stark att det går att blanda något jättesorgligt med något helt hysteriskt komiskt och komma undan med det. Eller, inte bara komma undan, men verkligen lyckas med att få fram båda budskapen.
Jag älskar alla karaktärerna och jag älskar Oves uttryck och grannfejden och Parvaneh med temperamentet och katten. Och så Sonja förstås. Hon är med mycket även om hon inte är med. Och relationen till Parvanehs döttrar… äh, jag gillar allting utom det blonda mähät. Och pappan till ”bögpersonen” innan han skärper till sig.
Detta är en helt fantastisk roman och jag kommer att fortsätta att läsa om den med jämna mellanrum. Dessutom är den signerad, inklusive Saab!
Stories from the city, stories from the sea 