Jag skrev så sent som i torsdags att Stieg Trenter aldrig blir rörig.
Det fick jag ju ångra. Haha.
Sjöjungfrun är helt vansinnigt krånglig. Den är bra och den håller intresset uppe, men den är helt vansinnig också.
Harry Friberg kommer till sin studio och hittar ett spädbarn tillsammans med ett telefonnummer som han ska ringa om han inte kan ta hand om flickan. Numret går till bårhuset – och där vet man ingenting. Hastigt och lustigt samlar Harry ihop lite blandade barnsköterskor som ska ta hand om Sjöjungfrun – som han kallar flickan då hon har en sjöhäst i en länk om vristen.
Och så blir det hela till en historia inom Sveriges redarelit, där Friberg och vännen Vesper Johnson reser runt lite grann och löser mordgåtor och motiv och arvstvister och… Ni vet.
Nä, men det är inte så att det är en dålig deckare. Det är bara så att man blir alldeles utmattad. Här finns en sammanfattning, som i och för sig också är utmattande, men ni ser hur mycket olika karaktärer det är, bara till att börja med.
Stories from the city, stories from the sea 