Ja – jag misslyckades ju rätt kapitalt med det där att inte läsa mer Kepler, så nu tänkte jag att jag kan ju sluta cirkeln och läsa om Hypnotisören – den första superhajpade boken om Joona Linna. Jag läste den 2009 men mindes väldigt lite, förutom att det var väldigt våldsamt och hemskt.
Och det är det ju. Det börjar liksom med en stor jäkla familjemassaker med lite lösa fötter och sånt, och så fortsätter det. I typ 700 sidor. Visst är det spännande! Och fascinerande. Men lite dåligt researchat kanske – det är väl inte sådär jättetroligt att det går att få tag på lite skalpeller och sprutor i ett öppet skåp i ett sjukhusrum, till exempel.
Men. Jag googlade på boken förut idag för att kolla lite andra åsikter och ramlade över denna recension som jag har skrattat högt åt idag. Spoiler alert, typ, om någon inte har läst den.
”Hypnotisören är en enastående blandning av ologiska samband, osannolika händelser och dåliga person- och miljöbeskrivningar. Några exempel: en pojke med punkterad lunga springer ifrån poliser och fortsätter hugga ihjäl folk till höger och vänster, ”pokemonbarn” mördar och hotar människor i en hamndocka samtidigt som mamman till ett nyligen kidnappat barn ägnar sig åt sex med en okänd man samtidigt som det kidnappade barnets pappas hypnospatienter ringer på mobilen! (suck).
Slutscenen är bara den värdig ett nobelpris i litteratur, hör bara:
Hypnotisören hotas i den norrländska iskalla natten av den sinnessjuka kvinnan som utan anledning just klippt av nästippen av sin kvinnliga kamrat, samtidigt vill den store galne Bosnien-Serben ha sex bakifrån med den kidnappade pojkens fru utomhus i en snödriva (!) samtidigt som han hotar hypnotisören med ett gevär, och under tiden har den lille blödarsjuke kidnappade pojken vaknat och lyckas få igång en stor linjebuss som stod infryst under lager av snö och kör den i full fart rakt emot de andra! ”
Liksom. Pokémonbarn? Nä, detta är faktiskt ingen bra bok. Men jag fick ju ett gott skratt i alla fall.
Stories from the city, stories from the sea 