2014: 102 – Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert

 

Men – jag gapskrattade faktiskt åt sista delen av denna bok, som under del 1 (Italien) bara gjorde mig vrålhungrig, under del 2 (Indien) bara fick mig att somna alternativt drabbas av svår klåda – men som under fel 3 (Indonesien) verkligen blev riktigt bra. Den är naturligt rolig till skillnad från de andra delarna som kändes lite sit-com-skrivna på sina ställen (typ nu har jag pratat om pasta i fyra meningar, bäst att slänga in ett skämt). Jag läste en bit ur den på bussen i eftermiddags och började riktigt skratta så att jag fick behärska mig åt en bit där en medicinkvinna berättar om sina fertilitetsutredningar. 

 

Tiden som Elizabeth spenderar med en medicinman och senare kvinnan ovan är riktigt härlig att läsa om. Livet är så otroligt annorlunda, men till skillnad från Indien som kändes mest jobbigt så är det en skön blandning av det spirituella och det väldigt jordnära. Det är så mycket som är annorlunda men som till och med för en sådan som jag som inte riktigt tror ordentligt på någonting spirituellt känns väldigt inspirerande. Mycket av Indientiden kändes rigid. Jag kan inte se det nyttiga i att sitta still i tio timmar (!). Men – jag kan få en mycket bättre känsla av ritualerna på Bali. 

 

Originaltiteln är Eat, pray, love – och den är mycket lämpligare. Jag vet inte vem som satte den svenska titeln faktiskt. Men i Italien äter hon, i Indien ber hon och i Indonesien lär hon sig, till slut, att älska. 

 

Jag kommer aldrig att läsa om den och jag kommer aldrig att rekommendera den särskilt, men jag kommer heller aldrig att glömma sekvensen om bananvattnet på Bali. Som helhet är jag dock glad att min uppfattning ändrats till något ganska positivt till skillnad från förut.