Det började bra det här. Jag är lite fascinerad av sjukhus och sånt, och gillade genast huvudpersonen – Rae Dupray (ja, namnet är idiotiskt, det blir lite Dag Vag över sådana rim) – ung förlossningsläkare, eller obstetriker, på ett sjukhus i Berkeley utanför San Francisco. Hon är helt enkelt en sympatisk romankaraktär.
Men väl på förlossningsavdelningen kastas läsaren genast i någon sorts vortex av galna föderskor, hot om nedläggning, folk som dör till höger och vänster, kärlekshistorier, vänskapsförhållanden, överfall, misshandel… ja, ni fattar.
Detta är alltså en riktigt, riktigt dålig deckare. Eller thriller, som det står på förpackningen. Ni vet hur huvudpersonerna i Vänner brukade känna sig efter att ha sett en av Joeys pjäser? Precis så var det. Nästan, i alla fall. Det är inte mycket som brukar få mig att tappa läslusten, men i någon timme efter att ha blivit klar med denna (ja, jag har väldigt svårt att lägga ner även om en bok är kass) så kändes det som om jag inte skulle vilja läsa något djupare eller mer komplicerat än Nalle Puh.
Men – som tur var har Karin Wahlberg kommit till undsättning, så ni behöver inte vara rädda 😉
Stories from the city, stories from the sea 