Det där med att jag inte skulle läsa mer Lars Kepler? Ja, nu gjorde jag det i alla fall. Det vansinniga är att den är sisådär 560 sidor lång och jag läste den på en natt ungefär. Jag vet inte vad det säger om boken och / eller om mig.
Det finns ju något väldigt bra med Kepler-böckerna. Tyvärr tar de riktigt bra bitarna ofta en vändning – som jag sagt föruit så märks det när författarna skiftar emellan sig. Vilket väl alltid kan vara ett problem när man skriver som en duo förstås.
Det börjar väldigt spännande. Två brutala mord begås på ett hem för självdestruktiva unga tjejer. Föreståndarinnan hittas ihjälslagen i ett uthus med händerna för ögonen – samma natt hittas en ung flicka som bor på hemmet bestialiskt mördad… i en isoleringscell. Vilket förstås gör det hela ännu konstigare. Samma natt försvinner en av flickorna från hemmet – som just haft en konflikt med den mördade.
Det finns för övrigt ganska mycket stridigheter mellan flickorna på hemmet och kuratorn Daniel, änkeman efter föreståndarinnan, har fullt upp.
Joona Linna kopplas förstås in. Han är under internutredning efter händelserna i slutet på Paganinikontraktet – även om hans handlingar räddade ett liv. Och som vanligt är han så redig och macho så hälften kunde varit nog. En riktig övermänniska får man nog säga. Och kvinnorna älskar ju honom.
Samtidigt börjar en kvinna ringa in falska tips till polisen – men något finns där allt ändå. Visioner har hon, men är de relevanta? Alls?
Jag gillade faktiskt slutet, det blev väldigt spännande och intressant. Bisarrt nog hade jag listat ut vem mördaren var tidigt, men jag hade ju ingen aning om hur det skulle gå till. Men språket stör mig fortfarande – och som DN:s recensent säger – vissa våldshandlingar blir helt enkelt för mycket. Man orkar inte med det.
Stories from the city, stories from the sea 