Jag kände nog enbart till Josefine Sundström som programledare (bland annat för Voxpop då det begav sig, men ser nu att hon har gjort massor mer) men när jag såg Boel och Oscar i hyllan på loppisen fick jag ett vagt minne av att jag läst recensioner om den något år tidigare, och att de varit positiva. Så jag nöp den, vilket jag i och för sig hade gjort även om jag inte hört talas om den för sådan är jag med namn jag känner igen.
Först tänker man ”rom-com med Boel och Oscar”. Sedan läser man på baksidan och förstår att det nog inte är riktigt så. Boel är ung före detta gallerist som flyttar in i huset i Stockholm där Oscar, 90+, före detta arkitekt som bott i huset sedan han ombesörjde ombyggnaden bor.
Oscars älskade hustru sedan oändliga år tillbaka bor på äldreboende, och kontakten med dottern Christina är ganska hopplös. Han har även sorg och kval i livet efter en händelse många, många år tidigare. Boel vill mest ingenting efter ett stort svek. Hon vill inte lära känna några grannar, hon vill knappt lämna lägenheten. Men så en dag tvingas Boel och Oscar att ha kontakt på grund av en vattenläcka. Och av en händelse råkar Oscar läsa ett brev adresserat till Boel som av misstag hamnat hos honom – och bestämmer sig för att hjälpa henne.
Detta är en ljuvlig roman om vänskap ”över gränserna”, och om hur lika varandra två väldigt olika personer kan visa sig vara. Personporträtten är verkligen klockrena, det är rörande och roande om vartannat – precis som det ska vara. Jag längtar efter att läsa Vinteräpplen, Sundströms debutroman, så fort jag kommer över den. Riktig höjdare.
Stories from the city, stories from the sea 