Ja, nu är det sannerligen dags för mig att klippa Mina drömmars stad. Jag läste ut en annan bok i förmiddags, mer om det senare, så ikväll börjar jag och detta är just början. Fler smakebitar finns hos Mari 🙂 Och ja, jag vet att det är måndag, men det blir så konstig med långhelger och i och med att jag börjar jobba imorgon så känns det som söndag. Så det så! 😉
”I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.
Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.
Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats.
Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om pesthålan och varbökden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.
Några av dessa som kom skulle sedan alltid längta ut, bort från staden, tillbaka till livet utanför stenmurarna. Ändå stannade de, fanns alltid något som hindrade. Och deras barn och barnbarn blev stadens ochy älskade stenarna, när de sa att sommaren nalkades hade de känt stenens värme och inte blommans doft.
Staden var beroende av alla som drogs till den över vägar och vatten, utan denna ständiga blodgivning skulle den dö. Människorna som föddes i staden var färre än de som dog där.”
Ur Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström, s. 9, Scandbook AB Falun: 2013
Stories from the city, stories from the sea 