Veckans Smakebit kommer ifrån Brustna hjärtans café av Lolly Winston. Jag har precis börjat, så det blir början ni får smaka på 🙂
”Hur är det möjligt? Hur kan jag vara änka? Änkor har ju hornbågade glasögon och stickade koftor som luktar malmedel. De har papperstunn hud och heter Gladys eller Midge och träffar sina väninnor, som också är änkor, en gång i veckan och spelar kort. Jag är bara trettiosex år. Jag hade precis vant mig vid att vara gidt. Jag hade bara hunnit använda orden ”min man” i tre år: miun man och jag, jag och min man – efter att ha varit singel så län ge.
När vi går runt i rummet och presenterar oss i sorgegruppen dunkar hjärtat i bröstet. Inte konstigt att folk är mer rädda för att tala inför publik än vad de är för att dö, eller för höga höjder eller spindlar.”
Ur Brustna hjärtans café av Lolly Winston, s. 13, Norstedts: 2004.
Stories from the city, stories from the sea 
Den här läste jag för några år sedan.Känner igen den direkt pga omslaget.
GillaGilla