Caitlin Moran är en ny bekantskap för mig. Även om jag efter att ha läst denna boken inte skulle bli förvånad om jag har krockat med henne på toaletten på The Good Mixer ett par gånger när hon bodde ovanpå.
Till att börja med tyckte jag att den var rätt kass. Sedan insåg jag att jag nog skulle bortse från att översättningen är lite halvkass och börja om.
Och då älskade jag den. Även om det blir väldigt cringe-y här och där. Ganska ofta, faktiskt.
Men det är rätt roligt. Jag älskar historier som när Caitlin ramlar in i Graham Coxon och spiller whisky och cola över hans brallor för att hon har bestämt sig för att lära sig gå i högklackat. Det ÄR roligt.
Om än inte omläsningsmaterial, det tror jag inte.
Stories from the city, stories from the sea 