
Nu är han tillbaks. Det är 1997, prinsessan Diana är död och han har just fått svar på ett blodprov som bevisar att han är pappa till Charlotte Isabel Hansen, snart sju år, efter ett one night stand i gymnasiet.
Annars är han doktorand på universitetet i Bergen, har komplicerade förhållanden till ungefär alla i sin närhet och spenderar nog lite väl mycket tid på sina studier, eller i alla fall tankar därom.
Jag menar. Jag skulle ju kanske inte välja att ha ett porträtt av Marcel Proust inramat på mitt skrivbord, även om jag nog gillar honom.
I alla fall – Charlotte Isabel Hansens mamma Anette kontaktar Jarle för att förklara att nu när det är bevisat att han är pappan så ska hon komma och bo hos honom en vecka medan mamman åker på semester ”söderut”. Det är väl inte mer än rätt?
Det är asroligt och rörande och upprörande och ungefär allt det kan bli i en sådan situation.
Men. Nu ska jag vara gnelkering igen – men det har egentligen ingenting med boken i sig att göra utan snarare att jag höll på att få ett sammanbrott under vissa kapitel.
Nu är det så att Literary Theory INTE var min favoritkurs på universitetet. Jag är jätteförvånad över att jag klarade den, för två av de smartaste personerna jag vet underkändes två gånger var.
Men jag kan inte hjälpa att det börjar klia lite när jag läser om Blanchot och hans vänner. Fy FAN vad jobbigt det var att försöka lära sig allt de hade för sig och fy FAN vad jobbigt det kan vara att läsa om dom när man inte måste.
Men man kan ta det för både Jarle och Charlotte Isabel och Farbror Hasse och mamma Sara är så fina karaktärer. Jag upptäckte att detta tydligen är del tre av tre och jag har bara läst ettan hittills, men jag ska leta rätt på tvåan för jag är lite nyfiken på vad som hände med Helge och Andreas?
Hur som helst. Läsvärd som bara den, men jag kan nog vilja rekommendera att man hoppar över vissa av de längre bitarna om litterär teori. Man får nämligen nässelutslag.
Läser jag ordet ”diskursteori” en gång till så tror jag att jag exploderar lite grann.