Oj oj oj, misär misär och misär. Teresa föds i mitten av 70-talet. Hennes mamma är psykiskt sjuk, hennes pappa svårt alkoholiserad och hon spenderar mer eller mindre hela sin barndom på barnhem och något fosterhem här och där.
Det är övergrepp och våld och till slut hamnar hon, på något sätt som ingen riktigt förstår, på en mer eller mindre låst psykiatrisk avdelning på sjukhus.
Och då blir det ju förstås kaos. Hon blir svårt drogad, placerad i isolationscell, misshandlad, utsatt för sexuella övergrepp… just drogandet är nog det mest centrala. Faktiskt. Det är sex doser tabletter om dagen kombinerat med valiumsprutor så fort hon försöker utåtagera, och så vidare.
Det är dessutom fruktansvärt att läsa om hur hon blir ignorerad och kallad hypokondriker när hon verkligen är jättesjuk.
Man kan dra ganska många paralleller till Girl, Interrupted här och där – just detta att bli inlagd efter att ha spenderat bara några få minuter med psykolog eller psykiater. Men – humorn finns där inte. Och det blir väldigt mycket misär. Men herregud, detta är en biografi, det är ingenting som jag kan säga varken bu eller bä om.
((Men det är mycket roligare när Janet i Girl, interrupted inte får ha kläder på sig än när Teresa och hennes vänner råkar ut för detsamma.))
Men – det blir mycket upprepningar, det blir mycket långrandigt här och där – för att inte tala om alla namn. Medpatienter, vårdpersonal, sköterskor, orderlies, släktingar… och det var en väldig massa medpatienter som liksom bara dök upp och jag inte fattade för fem öre vem sjutton Sadie nu var eller Tina eller Zara.
Men visst är det läsvärt. Och jag hoppas verkligen att det inte går till så här längre.
Stories from the city, stories from the sea 