Okej – charmig idé.
Men – inte så bra som jag hade hoppats, tyvärr.
Jag gillar gubbarna och tanternas karaktärer, Märtha, Anna-Greta, Stina, Snillet och Krattan (särskilt Krattan, vem älskar inte Majornagubbar som varit till sjöss?), panschisar som bor på ett servicehus som tagits över av ett privat aktiebolag. Ligger i tiden, och det gör förstås också kritiken mot hur det kanske råkar vara vad gäller mat- och sovtider, und so weiter, det vet inte jag.
Och jag tyckte att det var väldigt roligt när de satt och smygdrack hjortronlikör och smidde ränker för brottet som skulle sätta dem i fängelse, där allting skulle bli så mycket bättre.
Men så… jag vet inte, det flippade lite, för många personer dök upp utan att ha någon egentlig plats i historian och även om det förstås är en humoristisk roman så är vissa bitar så otroligt orealistiska. Eftersom det ägnas många ord åt just samhället som vi lever i blir det väldigt svårt att förstå hur det är tänkt att smidigt hoppa från vardag till att måla mustascher och segelbåtar på Renoir- och Monet-tavlor som man lyckats stjäla från Nationalmuseum med hjälp av rollator. Eller något.
De sista tio kapitlen skummade jag mest. Delvis för att jag var dödstrött, delvis för att jag inte förstod hur det skulle knytas ihop, vad Stinas son hade där att göra och någon extremt flummig bit med en babydocka.
Sedan – min vana trogen ska jag säga en annan sak – alla som heter ett ”-son”-namn i boken stavar med ett S. Minst fyra stycken och det är ju faktiskt inte det vanligaste. Tänkte mig nästan någon sorts förklaring till detta, men hepp.
Tja, alltså, jag kommer ändå att sätta den i händerna på mamma i helgen och se vad hon tycker. Det kanske är jag som är tjurig bara, men det är helt enkelt ingen särskilt bra bok. En recensent benämnde den som ”ett enda långt kåseri” och ja, jag kan förstå tanken bakom det.
Stories from the city, stories from the sea 