Alltså… jesus. Detta är det bästa jag har läst på länge.
Jag har ju hört talas om titeln ett bra tag, men av någon anledning inte satt mig in i vad boken handlar om – definitivt inte vetat att den är självbiografisk – men när jag hittade den på loppis var det självklart att försöka mig på den. Så det gjorde jag inatt.
Herregud, vilken fantastiskt bra bok!
För sexton år sedan gick Mitch Albom på college i Massachusetts (namnet har flytt mitt minne). Hans favoritprofessor heter Morrie Schwarz och undervisar i bland annat sociopsykologi. Han har en lustig vana att lämna aforismer omkring sig, och blir en god vän till Mitch. På examensdagen lovar Mitch att komma tillbaks och hälsa på – det gör han aldrig. Han flyttar till en annan delstat, gifter sig och arbetar stenhårt som journalist.
Men så en dag sätter han på TV:n, och vem är det Ted Koppel intervjuar? – om inte Morrie Schwarz. Mitch gamle professor och vän har drabbats av ALS (samma sjukdom som Stephen Hawking har). Mitch bestämmer sig genast för att flyga ut till Massachusetts för att besöka Morrie, och detta blir en veckolig tradition. Varje tisdag hälsar Mitch på Morrie och de talar i timmar. Mitch beskriver det som sin sista kurs för sin ”coach”, där slutprovet är döden.
ALS är alltid en dödlig sjukdom, och man vet från första sidan att Morrie kommer att förlora kampen inom kort. Men fram tills dess har han och Mitch långa samtal om allt på jorden – familj, kärlek, arbete, barndom, liv och död. Även när Morrie inte längre kan äta själv handlar Mitch med sig delikatesser – som en symbol för livet, tycks det.
Detta är en otroligt varm historia. Man skrattar och gråter om vartannat, och jag önskar så att jag hade känt någon som Morrie. Man kan lära sig mycket av sådana karaktärer 🙂 Dessutom tror jag att den kan skänka någon form av tröst till någon som just har eller kommer att förlora någon nära ifrån sitt liv. Helt underbar. Dessutom – fantastiskt vackert omslag!
Stories from the city, stories from the sea 