Detta är en bok som jag läser om med jämna mellanrum, för jag tycker att beskrivningarna om popscenen på 60-talet är så söta. Men jag hade glömt att Olsson skriver om stjärtar och ändor på nästan varenda sida. Okej, inte riktigt, men det är ett fasligt tjat om stjärtar och ändor. Jag är verkligen inte pryd, men det blir tjatigt.
Kanske att det är lite charmigt när huvudpersonen Richard går i högstadiet och tror att han är sjuk i huvudet som föredrar ändor framför bröst.
Men, I digress.
Början är i alla fall gullig – fem unga killar som startar ett band. De ställer till med kalabalik i skolaulan på sin första spelning, som för övrigt basisten får spela med en galosch på ena foten då han har tappat basen på den. Polis tillkallas och… tja, på den vägen är det.
Richard och Thomas är bästisar. De ringer varandra varje söndag för att diskutera veckans topplistor och efter att de äntligen vågar gå på popklubb i Malmö är det klart. De ska starta ett band!
Och den biten är ju söt, men sedan blir det tragiskt. Dock uppskattar jag gästspelet av Cornelis Vreeswijk, och en bit i slutet är så rolig, en beskrivning av någon som blivit lite galen och tror att han är Yassir Arafat ibland och Bengt Westerberg ibland. Sådant är ju roligt.
Jaja. Jag vet inte riktigt om jag tänker läsa om den mer. Jag har haft den i närmare femton år skulle jag tro, det kanske är dags att den får återvända till sina sälla jaktmarker. Eller ja, den kom från Åhléns…
Det är liksom underhållande, visst är det det, men det blir tradigt också. Tyvärr, för boken är egentligen mycket välskriven. Och Per Gessle gjorde faktiskt ett soundtrack till boken.
Stories from the city, stories from the sea 