Nu är det ju såhär att ”alla” inte hatar The Sound and the Fury – men de flesta i min 20th Century American Fiction-grupp tyckte INTE om den. Och den är ju inte direkt en lätt bok att läsa, eftersom både berättarrösterna och tidpunkterna förändras hejvilt utan att det är någon särskild logik bakom det. 
Många i den gruppen läste American Studies och alltså inte alls litteratur – och nu är just denna kursen kanske ingenting som jag skulle ha satt som nödvändig delkurs i ett annat program än just litteraturprogrammet, för det är jefvligt krångligt med Southern Gothic. Därför hatades denna boken ganska… skarpt.
Men jag älskade den och gör det fortfarande. Man tjänar på att läsa på lite grann i förväg men när man vet vad som är vad och när som är när så är det en ljuvlig roman. Ljuvlig på ett lite annorlunda sätt, ska sägas.
Stories from the city, stories from the sea 